Monthly Archives: January 2009

VAD ÄR EN KASTRATION AV KÄNSLAN?

Hela vårt liv utspelar sig i en slags dimma. Vi får aldrig riktigt klara besked, det mesta handlar om en väntan på att någonting ska ske.
Alla situationer, alla tankar, alla händelser, alla människor är mera falska än vad de är sanna, så vi är både där och inte där, och det som är där är det som är kvar efter kastrationen, det som är utan större känsla och det som inte är där, fast ändå är där. det falska, det nya vi fått, alltså den dämpade, nertryckta känslan genom det nya falska medvetandet som samhället trängt in i oss, tvingat in i oss, den s.k. fadersunderkastelsen, och hur kan det falska överhuvudtaget överleva, det kan det, därför att det styrs av ett EGO som egentligen inte är vårt men kontrollerat och manipulerat av samhället en bastard mellan himmel och helvete, en vanskapt, dvärgaktig, puckelryggig grotesk skepnad, fast osynlig tack och lov, för den fulhet vårt ego uppvisar skulle skämma sönder hela samhället och dess äckliga klick i toppen som skruvar på knapparna, regulerar hela vår ego-historia, utifrån uppsluknings-driftens sugande läppar, suger ur oss våra pengar, suger ut hela jävla skiten ur oss, och vi är skalet som ligger där i slaskhinken, inte ett pansar som Wilhelm Reich menade att vi var alltså KONTROLLERANDET av den förträngda smärtan över att vi förlorat emot Seth, Osiris broder, det.s.k. onda, det som körde över oss som en symbolisk ångvält,
När vi ljuger förlorar vi samtidigt sanningen, vi släpper den tråden, vi förfalskar oss och vår relationen till världen, det är också ett sätt att leva, eller överleva eller en väg att gå den s.k. all-mänsklig fadersunderkastelsens väg, och skyll aldrig på individen, att t.ex. han eller hon är mentalt sjuk, en lögnare, en bedragare, en manipulatör eller en taskig fan, för orsaken till varje individs elände kommer från DEN MEDVETNA FALSKA ORDNINGEN, den egentliga dåren, för visst är jorden ett dårhus.
Vad kan den enskilde individen göra ensam emot hela sammhällets pöbelaktiga vansinne som pressar sig på, djupt in i henne och styckar hennes Osiris i småbitar, hon måste underkasta sig, hon har inget annat val eller vågar hon göra uppror emot faders-ordningen och börja skapa sin egen väg ut ur det falska, och därmed vägra ställa upp på att säga att falskt är sant, att krig är fred att hat är kärlek och att pengar är Gud,

VARFÖR FÖRSVANN KÄNSLAN

Osiris besegras av Seth, DET ÄR DEN ALL-MÄNSKLIGA FADERS-UNDERKASTELSEN, alltså kastrationen, att framtiden därmed är förträngd sexualitet, den normala människan är alltså kastrerad, hon knullar utan större känsla, hon blir aldrig riktigt medveten om SJÄLEN, den känsla som själen kan framkalla, vi har alltså det kastrerade varat och det icke-kastrerade varat, själen är ett mysterium, ingen har riktigt kunnat förklarat själen, och vi vet ej vilken typ av relation en kvinna har till själen, ingen kvinna har skrivit klart om det, Visst är Carl Gustav Jung till viss hjälp, men hans anima och animus..han har sett någonting, men det är mycket mera komplicerat än så, faktiskt på högsta nivån av själslig befrielse blir det du tänker verkligt, tanken direkt materialiserande, manifesterande.
Osiris symboliserar den fullödiga, högsta känslans fröjd, en orgasm som inte har något slut, som kan ta oss rakt in i det eviga varat permanent och därigenom få oss att komma ut ur den dialektiska världens helvetiska spänningar för alltid och bli ett lyckligt ett med oss själva dagarna i ända, Men hela vårt långrandiga och fyrkantiga samhälle som är uppbyggt på en ohämmad och snuskig avundsjuka till allt som uttrycker en naturlig sexualitet som luktar en aning av Oisiris fröjdfulla skepnad, jagar på hatets högsta potential byråkratiskt, psykiatriskt, psykologiskt, psykoterapeutiskt, moraliskt, vandalistiskt och sadistiskt varje försök som görs från någon enskild att resa sin Osiris på nytt in i den gudomliga himlavärldens mjuka existens och få känna den fantastiska friheten att kunna glida tillbaka in i evighetens smäktande vara, återuppleva den helhet vi bar i vårt hjärta då vi gled bort ur det eviga uppehållandet, togs ut ur vår moders kropp och därefter föll in i det syndfulla tänkandet som får hela vår knasiga civilisation att hållas uppe att bära försiktigt utan onödiga sanningar och ärliga ögon på den tunna isen som skyddar oss emot det okända gapet av ett totalt kaos,förvirring och anarki då vi råkar vandrar omkring på trottoarerna i de nybyggda, post-modernistiska betong-städerna kanske letandes efter uppståndelsen som det kallas i nya testamentet, där Jesus vårt ego hänger på den återuppreste Osiris, som råkar vara ett kors, och kanske kan vi få se duvan i skyn, att Horus-dramat börjar spelas upp inom oss frälsande oss från faders-och-moders-tänkandets sentiment bort emot en mystisk enhet som vi kanske skulle kunna kalla för,.. jag har inget bra begrepp just för ögonblicket…, Isis, vår själ, Osiris hustru, föder jungfrufödande då Horus, den återuppståndena människan, den icke-kastrerade människan som kan njuta av livet hängivet utan att behöva dränkas av det sen-kapitalistiska tekno-fascistiska civilisatoriska varat som springer sig andfått dagarna utan slut labyrintiskt manipulerat av vad Karl Marx kallade för utsugare efter mer och mer pengar för att kunna ha råd med att hålla den känslotomma kroppens sorgsena vara med nästan oändligt varierade smak-retningar och ett mekaniskt oengagerat friktions-knullande, kanske i baksätet på en bil hastigt för en tusenlapp.

JAG ÄR MINA TANKAR

Jag är mina tankar, de är lastade med kärlek, de flyger ut i etern, till Tina kanske, som jag bodde ihop med  en gång i tiden i Göteborg, var är du nu, jag vet inte, jag känner att du tänker på mig, att du alltid älskat mig, men varför gick du bort ifrån mig, ut ur mitt liv, jag höll Artur Janovs tjocka pocketbok, primalskriket, i min hand och jag såg dig försvinna bort på den smala asfaltsvägen in bland de gråa betonghusen, och tårar kom, och jag såg dig aldrig mer, och vattnet du bar i din lilla hand första gången vi sågs  i min trånga, omoderna etta på Majorna och du satt på min breda säng och Svens gula målning  med det runda blåa klotet i centrum på väggen mitt emot, det vattnet, vart tog det vägen, bevarade du det för oss på någon hemlig plats i väntan på att jag kanske skulle dyka upp senare nån gång, du försvann, men du väntade på mig, och din väntan var full av kärlek, jag känner den nu, även om jag inte vet var du bor.

 

SJÄLENS ARKETYPISKA FAMILJ

Själen är min moder, hon föder mig mer och mer levande för varje litet hjärtslag som slår i mitt bröst, och mjölken som rinner ner från dina sorgsna ögon, och dina gröna händer som kommit upp på land, en gång kommer vi kanske att mötas bortom de blåa molnen, den tiden einstein pratar om går sakta som en myra, den tid jag tänker på är helt annorlunda, på en einstein-sekund kan du färdas millioner år runt jordklotet, jag pratar inte om den astrala kroppen, för den är ett troll-pack eller en snuskig häxa, jag talar om dina tankar, när du är vaken är du för det mesta dina tankar, de flesta människor har sina tankar instängda i sitt minne, dom går runt och minns, fängslar sig själva i rutiner, det är också ett slags tänkande, mera mekaniskt, jag talar om att våga ta steg im i det okända, där ditt minne inte längre håller dig sällskap, men istället ett slags intuitivt, skapande och fritt tänkande håller dig upprätt, och faktiskt kan du då gå ända tillbaka till skapelsen ursprung med dina tankar, problemet du har då är att du kanske inte känner att din själ går där bredvid dig, att du  faktiskt inte är ensam, den första känslan folk kanske känner då de går ensamma ut i det okända, tar några steg in i det kolsvarta mörkret  är kanske rädsla, men det är en positiv rädsla, en rädsla för att stiga in i själens land, och förlora en smula av fastheten till den sociala förankringen, få den en aning uppluckrad.