JAG ÄR MINA TANKAR

Jag är mina tankar, de är lastade med kärlek, de flyger ut i etern,

till Tina kanske, som jag bodde ihop med  en gång i tiden i Göteborg, var är du nu, jag vet inte, jag känner att du tänker på mig, att du alltid älskat mig, men varför gick du bort ifrån mig, ut ur mitt liv, jag höll Artur Janovs tjocka pocketbok, primalskriket, i min hand och jag såg dig försvinna bort på den smala asfaltsvägen in bland de gråa betonghusen, och tårar kom, och jag såg dig aldrig mer, och vattnet du bar i din lilla hand första gången vi sågs  i min trånga, omoderna etta på Majorna och du satt på min breda säng och Svens gula målning  med det runda blåa klotet i centrum på väggen mitt emot, det vattnet, vart tog det vägen, bevarade du det för oss på någon hemlig plats i väntan på att jag kanske skulle dyka upp senare nån gång, du försvann, men du väntade på mig, och din väntan var full av kärlek, jag känner den nu, även om jag inte vet var du bor.