DEL 3 SKAPANDET

När Egil Rönne-Petersen öppnade sin dörr och kallade in mig till sin praktik på förmiddagen en slaskig vinterdag i början av december för ett antal år sen kände jag plötsligt kärlek från honom, det kändes så tydligt, jag hade inte känt det tidigare på det sättet. Jag var ung och han var i slutet av sitt liv.

Jag hade väntat på honom i tjugo minuter i trappuppgången till ett äldre hus på gamla stan i Stockholm utanför hans dörr. Jag hade mött honom tidigare i Voss i Norge där han varje sommar hade ett symposium i Nordiskt Psykoterapeutiskt Kollegiums regi om modern psykoterapi. Han var lång fast normal kroppsbyggnad och såg mycket norsk ut i sina blåaktiga, vänliga ögon.

Vi passerade genom ett mindre rum och kom in i nästa rum som var större och där fanns en gungstol och ett litet fyrkantigt bord och en mossgrön fotölj. Han satte sig ner i gungstolen och jag i fotöljen. Det var Lars-Görans lägenhet, en av Egils elever. Varje månad minst fem eller sex dagar kom Egil hit till Stockholm från Oslo där han annars bodde. Och hade denna lägenhet till sitt disponerande.

Jag kände hans kärlek kontinuerligt. Det var en sådan fantastisk känsla ungefär som att plötsligt bli utsläppt från ett primitivt fängelse nere i mörkret någonstans tillsammans med fångar som aldrig tänkte i min riktning och den ohälsosamma fukten som droppade på klippväggarna och sorgen, men nu visste jag på riktigt att det verkligen fanns en frihet bortom all civilisation och moral där jag tveklöst kunde få vara mig själv till yttersta maximala existerandet.

När Egil gav mig kärlek gav han mig också frihet att få vara mig själv. Nu kunde ingenting besegra mig mer.

Jag kände att jag kunde röra kroppen fritt med en inre glädje spirande i hjärtat. Jag kände mig lyckligt upprymd, därför att han gav mig den underbara rätten att få vara mig själv.

Han försökte alltså inte att kontrollera mig, men tog dessutom in min spänning frivilligt i sin kropp, han gick sönder en aning för att göra mig hel, han kunde alltså känna vibrationer och utstrålning från andra levande varelser, hans kunskap var inte på Brahmins höga nivå, men högre än någon annan psykolog och filosof i västerlandet.

Egil dog plötsligt. All-medvetandet testade mig. Vad skulle jag göra nu. Jag hade just öppnat en egen praktik för läroanalys på Kungsgatan i Stockholm. Det fanns ingen i Sverige som kunde förstå vart jag var på väg. Jag stack ner till Köpenhamn och träffade Rolf Rasmussen, Egils bäste och kanske ende vän. Jag stängde praktiken och bosatte mig i Köpenhamn. Rolf hade sin praktik på Amager torv. Det blev mitt nya centrum i världen. Rolf gav mig kärlek. Jag frågade honom vad de egentligen sysslade med de andra psykoanalytikerna, i sina möten med analysander. Vi skrattade hjärtligt. Han berättade att när Asker Jorn gick i psykoanalys hos Näsgaard, Rolfs lärare, som också kunde känna andras vibrationer och strålning,så betalade han med att ge en av sina målningar.

Varje gång vi får en ny och djup insikt om oss själva och världen, och äntligen tror oss ha förstått hur allting hänger samman kastar oss plötsligt All-medvetandet åter ner i mörkret igen för att testa oss ifall vi verklgen förstått.

All-medvetandet arbetar alltså med en absolut sanning. Varje liten utveckling vi gör fram till en ny och symbolisk personlighet testas i minsta detalj av All-medvetandet ifall allting är hundra procent färdigt. Och tillåtelse kan ges att starta en ny process.