DEN FÖRSTA MODERNA DAGEN

Vi måste börja fira den första moderna dagen (Sokrates födelsedag) som en speciell dag i almanackan (kanske som en allmän helg) för att åter ta upp Sokrates öde i ljuset. Och ifall alla ärliga bloggare en aning vågade följa i Sokrates frigörande spår och om blog.catalog.com i sin bloggersUnite.org vill stödja detta iniativet skulle det ej vara omöjligt att världen blev lite godare .

För Sokrates var den förste moderna konstnären, en mycket egenartad man som faktiskt vågade var sig själv ända ut i fingerspetsarna, trots att han inte kunde förvänta sig någonting av samhällsomgivning för det i form av ökad materialism eller ens känslomässig uppskattning i form av sympati, vänskap, eller att bli omtyckt i allmänhet.

Han gav sig själv till sina medmänniskor helt och hållet som en total frihet ( resultatet av en moderna människas befrielse) utan minsta lilla villkor till sin omvärld och var därmed också beredd på att möta även den yttersta ondskan i den andre, även om han därigenom kunde bli dödad för det.

Vi kan säga att han var en av de få som tagit sig förbi döden, att den nu var abstraherad i hans varelse, istället för att känna en subjektiv rädsla gav han sin omgivning en objektiv autentisk förlåtelse, han var full av en mystisk barmhärtighet som måste ha kommit från hans sammansmältning med det äkta all-medvetandet. då han på gator och torg i gamla Aten som säkert inte hade mer än en population på 100 000 invånare på den tiden och som alla förmodligen kände igen honom på hans yttre skepnad, där han inte bara gick omkring som Kenta och Stoffe i ” dom kallar oss mods”, fast jag tror ingen betraktade honom som någon slags byfåne och han behandlades säkert med större respekt än den som gavs till Van Gogh av bönderna i södra Frankrike, men också försökte skaka om människornas tankar i raka höggradigt koncentrerade samtal med vanligt folk han stötte på ute på gatan och hans samtal kallades senare Sokrates dialog och handlade om vad kunskap-är-i-sig-själv.

Han hade alltså tagit sig en otillåten frihet att verka som en modern konstnär, (han målade med ögonen), och han själv var faktiskt en form av en modern tavla som vandrade omkring bland folk i den heta solen.

Men hur många förstod honom?

Platon förstod och några andra gräns-modernister.

Vi skulle ha följt Sokrates. Men prästerskapet, som alltid skruvar politikernas tankar så listigt att politikerna inte vet om att de är styrda av prästerskapet, de viskade i politikernas öra, att Sokrates ej trodde på gudarna och dessutom sådde förvirring i ungdomens tankar. Och de dödade därigenom Sokrates.

Grekland hade ingen Gustav Vasa, som kunde genomskåda prästerskapets ohämmade ondska och därmed sätta dem på plats.

Det hemska var att Italien som då kallades Romaväldet och som njöt av att beskåda på allmänna arenor hur blodtörstiga lejon gav sig på små grupper på kanske 10 till 15 personer av oskyldiga kristena och som senare visade sina klor genom Mussolinis fascistiska skepnad, tog över makten från grekerna om hur medvetandets framtid skulle formas och istället för det grekiska alfabetet och den grekiska filosofin som var knuten till gamla riket i Egyptien fick vi det latinska alfabetet och den blodtörstiga och råa ondskan från Vatikanen som skulle komma att bli den viktigaste kultur-formaren för hela västerlandet.

Den symboliska bilden som Sokrates så hängivet grävt fram från de djupaste mörkren begravdes pånytt. Den förtryckte konstnären användes för porträtt-och-landskapsmåleri, men som från en ny stormvåg från det modernistiska-Sokratistiska slet sig helt fri på mitten av 1800-talet under namn som t.ex. Kierkegaard, Nietzsche, Van Gogh, Kadinsky, Klee. Picasso osv.

Sokrates är det heliga inom oss, en äkta mänsklig uppenbarelse utan sköld och vapen som kan förlåta sin mördare utan negativ blick.