KONSTNÄREN OCH PRÄSTEN

Den skapande människan, konstnären är i allmänhet ganska naiv och godtrogen, utan direkt vassa armbågar och upptäcks sent i livet. Prästen, som alltid avundas den skapande människan och därför försöker ringakta henne, genom att på alla sätt och vis förhindra henne från att komma tillbaka till den viktiga positionen hon hade för 12 000 år sen i Altamira då hon helt naturligt uppträdde som en slags ego-fri länk till all-medvetandet och genom en symboliska konst kunde hålla det sociala livet på en sådan någorlunda hög nivå av kärlek, sanning och godhet, helt intakt med all-medvetandets intuitioner om hur människan skulle kunna fungera som grupp-varelse, utan att ondskans naglar skulle tränga in i köttet på någon av hennes medmänniskor.

Jacob Böhme, denna underbara äkta konstnär, Brahma-människa, var terroriserad speciellt av en präst, som vistades i hans distrikt, så länge han var i livet. Dessa hånfulla svarta kråkor som hackade på Sören Kiergegaard i Köpenhamn för mer än 150 år sedan och brände Kopernikus och Bruno på bål och alla dessa Katarer på 1100-talet och 1200-talet som brann på torgen i södra Frankrike, (för att tillfredsställa dessa hånfulla och avundsjuka prästers makt-begär), och som hade sökt sig tillbaka till grottorna i Pyrineerna för att där möjligtvis kunna återfå den förlorade kontakten med de 10 000 år gamla vibrationerna från ett all-medvetande, som de kände existerade inom dem och som de tillbad som livets källa, och kanske därigenom få känna sig en aning mer integrerade med det goda medvetandet och dess kärleksvarma vågors uppslag inom sig, de kallade dessa gamla grottor för Magdala-grottor, men brändes till döds av en avunds rasande kundalini-eld från Shivas kärlekslösa hjärta.

Prästerskapet, vars hela uppenbarelse helt och hållet går ut på att hindra mänskligheten från att återfå kontakten med det sanna och goda all-medvetandet, sände iväg konstnärerna till ensamma öar för att där leva ett slags Robinson Cruse liv totalt isolerade från folk och fä, själva byggde de sig präktiga slottsliknande byggnader i de centralt delarna av folkets vardagsliv, så alla kunde se deras mekaniska och själsligt döda ritualer rullas upp inför häpna ögon, och deras nystrukna kappor och alla typer av huvudbonader för att skruva upp makten en aning.

De moderna prästerna, Osho, Sai Baba, Madam Blawatsky, Rudolf Steiner, Paul Brunton och Yogi Maharishi säger att vi måste gå bortom bilden för att kunna utveckla oss själva.

Vad de egentligen menar: ”glöm bort bilden’, kom ner till Mantrat, kom ner till oss, kom ner till ordet, ner till texten, ner till ett härligt förvirrande och betagande av vår underbara imitation av det ursprungliga, äkta medvetandet. Livet är en fest, njut av dess underbara saft. Men när vi kommer fram i kön till de framdukade borden ser vi att blommarna är av plast och mjölken är full av vatten. Vi känner oss lurade, men hela samhället är ett lurendrejeri på alla nivåer och in i de mörkaste skrymslena.

De moderna prästerna menade att varat skulle befinna sig bortom bilden. Men det är lögn. Arketypen, den ursprungliga symboliska bilden är varats ursprung. Lämna därför aldrig bilden, måla vidare på den fotografiska bilden, djupare och djupare symboliskt tills du når fram till det ursprungliga ansiktet, en mix av det första ansiktet som dök upp på jorden, för kanske 20 000 år sen, och som är alla inom oss och det ansiktet du visade upp för världen då du föddes.