ROSENKORSARNA

Rosenkorsarna, och då menar jag det nya Rosenkorset som Jan van Rijckenborgh, (den holländska stormästatren) bildade i Harlem för lite mer än ett halvsekel sen, hade klarat av det svåra konststycket att genom hans försorg förnya de gamla rosenkorska texterna i enkla och i klara meningar, så att även icke invigda kunde förstå och innan han dog i slutet av 1900-talet hade han koncentrerat de ursprungliga tankarna om Gnosis i några underbara böcker bland annat den om den egytiska urgnosis och Apollonius av tyanas kvarvarande textfragment, den andra rosenkors-orden A.M.O.R.C som H. Spencer Lewis startade en aktiv gren av i Amerika i början på 1900-talet är mera en vanlig halleluja rörelse och har en gren i Sverige också, i Onsala utanför Göteborg.

Inger Falk, som bodde i Johanneshov där det nya Rosenkorset hade ett litet tempel, inbjöd mig flera gånger för invigning i denna kanske lite mystiska orden som alltid höll sitt huvud så högt och på sätt och vis utstrålade en överlägsenhet som kanske kunde vara bländande och som ingen lyckats sticka hål på och som svävade i ensamt majestät en bit över det klara och stilla vattnet som inte bara invigda men också alla varianter av andligt intresserade kunde skåda från stranden av den oändliga oceanen, denna indifferenta orden till världen hade alltid lyckats hållit sig fri från skandaler, hånfulla förödmjukelser och sluppits trampas ner i dyn av den sortens avundsjuka som opererade så aktivt året 1789 i Frankrike och som skulle kastrera huvudet på allt som luktade förnämnt, fint och överlägset, och nu ville Rosenkorsarna öppna sin dörr för mig till deras som de menar överlägset bästa kunskap om människans väsen och hennes inre transfiguration.

Jag hade rymt från livet i Köpenhamn och slagit läger i en ljusblå gammal folkvagn djupt inne i de tjocka finnmarksskogar Dan Andersson skrivit så många vackra visor om. Jag utförde där på eget bevåg olika experiment med frihet.

Inger, som jag aldrig sett, men känt som en mild, vänlig och mjuk varelse sände senare Pentagram, som jag älskade att läsa, deras tidskrift och några böcker av Rijkenborgh till Indien, som blev min nästa uppehållsplats.

Jag kom aldrig till någon invigning. Jag begav mig vidare bort från Hermes Trismegistus, Thoth, till Ananta Sesa, som är en annan bild av världen än pyramiderna och korset men med ofattbart djupt och fantastiskt symboliskt innehåll, alltså Lord Vishnu som ligger på en bädd av ormar med Brahma sittandes i sin skära lotus ut från Visnus navel och Laksmi vid hans fötter, allt flytandes på en sjö av mjölk.

Vem var konstnären till denna symboliskt underbara målning, vars religösa, filosofiska och andliga substans, är totalt överlägsen allt annat som någonsin producerats.

Och när gjordes den första och ursprungliga bilden av Naga Sesa?

Rosenkorset kommer från Hermes. Och det måste finnas en länk mellan Vishnu och Hermes.

Jeremi Wasiutynsk nämner ej Ananta Sesa i sin bok ”Creation”, som består av nästan 2000 sidor tättskriven text om bland annat transmission of creative symbolics from prehistory och kan köpas genom Scandinavian University Press i Oslo, där han levde.

En polsk jude som alltså kom till Oslo under förföljelsen på 30-talet och som förmodligen är den störste filosofen i modern tid, det senaste brevet jag fått från honom är daterat tror jag, 1998, då var han nästan 100 år gammal.
Lord Vishnu är en pre-vedik uppenbarelse. Jag tror att målningen är 10 till 11 000 år gammal. Och att Atlantis som Platon talar om till denna tidsepok kunde ha varit beläget i närheten av Södra Indien.

Och myten om Noa, som talar om en ofantlig naturkatastrof som dränkte hela jorden, genom regn, översvärmningar och orkaner. Utspelades 9 till 10 000 år tillbaka. De som överlevde hade Lord Vishnus filosofi i bagaget. Och ur denna skapades en ny gren, den gammelegyptiska om Hermes och Pymander.

Lord Vishnus filosofi om Avatarer från Atlantis måste ha övervintrat någonstans i södra Indien. Fast långt senare då Brahmins dök upp i Punjab kom också filosofin om Vishnu under deras dominans och Puranas skrevs ner.

Moses, som var en egyptisk präst, kanske för 3500 år sedan, hans myter om Noa, Adam och Eva, Kain och Abel känns ej egyptiska, men mera nära Vishnu. Därför kan vi anta och det är ej omöjligt att den gammeltestamentliga judiska Guden som Moses pratar med i själva verket är Lord Vishnu, men som idag är totalt begravd av det Brahminska prästerskapets mekaniska utförande av ritualer, oavbrutet mässande av mantras, offrandet av grönsaker, frukt och djur på bekostnad av att visa upp för världen det substantiella dharmat, rättfärdigheten, som är Vishnus egentliga skepnad.

Jag kommer alltså inte med en vetenskaplig sanning, men med en poetisk, intuitiv som små visioner, från min egen tolkning av kontakten med ett all-mevetande som jag känner existerar.