SKAPANDET 5

Den symboliska människan, Horus-människan, Brahma-människan, kärleks-människan. Var finns hon idag?

Och Jesus sa att den som är utan synd kan kasta den första stenen.Var Sokrates utan synd?

Varje födelse är lastad med en kollektiv synd. Människan är en syndfull skapelse, men inom sig bär hon fröet till en ny födelse i samma liv, en symbolisk födelse men den ursprungliga synden kommer inte att försvinna ut ur hennes nya liv, men förlora sitt grepp om henne, hon kommer att kunna använda synden positivt som en kommunikations-länk mellan henne själv och hennes omvärlden, en slags inter-universiell kabel-länk varigenom hennes så kallade kundalini-kraft kommer att strömma fritt mellan henne själv och övriga kosmos, både ut och in ur kroppen, vi måste därför försöka träna oss i att kunna känna detta flöde av synd i oss, det är ett mycket speciellt vara, ett upproriskt vara från det som gick snett vid själva skapelsen av vårt universum.

Bilden som målades av den första människan, och som skulle likna All-medvetandets uppenbarelse, var inte hundra procent synkroniserande med sin skapare. Människan kände sig därför som en kopia, kanske också som en dålig kopia, en Kain-kopia.

Och kvalitet betyder ett, medan kvantitet menas två. I skapelsen av människan fanns alltså stänk av kvantitet. Och hennes känsla av att inte vara helt unik och äkta, skapade hat i henne, en känsla som hon inte ville bära, men snabbt ta ut ur sig. Och detta ur-tagandet av sitt mindervärdes-komplex till All-medvetandet (som då blev ett beskyllandet av den andra för att vara det hon själv var) skapade en paranoid cirkel som blev själva grundkraften (och kanske är ur-driften) i det kapitalistiska samhälls-systemet.

Josef Heller, humorfull och djupa konstnär som i sin underbara bok “Någonting har hänt”, som jag verkligen njöt av att läsa, han fick mig faktiskt att gråta flera gånger, där han nämner mycket träffande den poranoida cirkelns vara för “döds-strålen”, som hierarkiskt går neråt från chefen till assistenten och till kontoristen, såsom den kapitalistiska samhällsmodellen nu är utformad och ingen har något fungerande motgift emot denna dödsstråle, och varje en som träffas av den blir en aning paralyserad och håller omedelbart mun och tappar tråden i hjärnan, folk tar en nervtablett emot detta fenomen och tror att det är en psykisk sjukdom, men är i själva verket en effekt av den bärande kugg-hjuls-konstruktionen av kapitalismen.

Människans avundsjuka till All-medvetandet är syndens orsak. Och hatet som avunden föder skapar den schizofrena dispositionen därför att dessa tysta isolat är oerhört sensitiva och har redan från födelsen en stark skuldkänsla av att samhället är sönderhugget i familjer, i rika och fattiga, i framgångsrika och misslyckade, i fula och vackra kroppar, i präster och konstnärer, och därför försöker reparera det förstörda och söndertrasade samhället genom att ta in dess konflikt i sig själva, bli symtombärare på ett schizofrent och galet samhälle, de är de anonyma frälsarna som håller civilisationens schizofrena vara flytande på en flotte av lögn och hat där mänsklighetens ansikte är dränkt i kosmetika och glamorösa sminkningar långt, långt borta från den första människans naiva uppenbarelse, utan någonsomhelstt sanning kvar i sitt ansikts-uttryck.

Ormarna Vishnu ligger utsträckt på symboliserar synden. De är totalt penetrerade av hans strålning som är helt god, deras rebelliska tankar är undertryckta och deras avundsjuka får inget fäste att komma upp från deras djupaste mörker, de är inte tämjda eller mekaniskt anpassade som Vishnus bädd, målningen säger oss att också de onda är välkomna till himmelriket ifall de har ett uns av godhet i sig och visar sig beredda att leva i det goda ljuset, utan att försöka baktala eller skruva någons tankar, men här måste jag säga, att det jag försöker berätta ej är religion, men hur jag upplever konstmålningen Naga Sesa, dess symbolik, det har inget med kyrkor eller tempel eller predikningar att göra, jag utgår från grott-konsten i Pyreneerna för cirka 12 till 14 tusen år sedan,

Vishnu är inte för mig en av de hinduiska gudarna, men All-mevetandet själv, en underbar bild av detta goda, sanna och sköna väsen.

Shiva, som är ett mycket komplicerat väsen att beskriva, skulle alltså vara proto-typen för den politiska människan, men också mer än det, han är arketypen för det destruktiva.

Här måste jag föra in att det första som skapades av det som blev vårt universum var några få arketyper, All-mevetandet som konstnär målade först en bild av sig själv, ett självporträtt, som Rembrandt gjorde, och All-medvetandet målade alltså Vishnu stående på vattnet med en fyra armars kropp.

Det är konstmåleriets första egentliga målning.

Men innan tillkomsten av denna målning hade det destruktiva slitigt sig loss (gått vilse) från den ursprungliga kärleks-samman-smältningen vars enda dynamiska kraft var en extrem sensitiv och nästan orörlig friktion mellan det som sedan utvecklades till subjekt och objekt, utsida och insida, manligt och kvinnligt och som gav en tidlös känsla av en total skönhet.

Hela det eviga varat bygger på en friktion mellan att gå och komma tillbaka, lämna och återförenas, men plötsligt förlorades vägen tillbaka, det vilsna uppstod, det var Shiva.

Han kunde inte längre smälta sig själv i kärlek, han hade hårdnat, ego-formats, blivit destruktiv. Döden hade tagit plats i honom.

Han hade gjort ett misstag, han hade försökt höja skönhetsupplevelsen i samman-smältnings-ruset, han hade därför ökat den spänning som framkallas mellan att skiljas och att återförenas till en maximal höjd, Men plötsligt klarade han inte av att smälta den längre. Den blev alltför stark Han orkade inte ens komma tillbaka igen till kärleks-upplevelsen. Han lämnades ensam.

Han var alltså skapelsens första väsen. Ingen arketyp. Ingen symbol. Men en ren destruktivitet.

Och alla skapelser börjar alltid med en Shiva, att skapa det destruktiva. Det moderna måleriet började med en Shiva aktivitet, ett totalt nedbrytande av det traditionella.

När Vishnu målade sitt självporträtt visste han om att Shiva fanns där ute någontans, helt hemlös. Det var av ren barmhärtighet till Shiva som han formade sin första arketyp. Han gav sin bild en symbolisk kraft. Asker Jorn fann den kraften, Pollock också. Och Kadinsky.